Dorper i Kazakstan 

Sedan urminnes tider har befolkningen i Kazakstan varit beroende av sina får som producerat kött, mjölk, ull och fett. De vanligaste fårraserna har varit karagul och awassi som är så kallade fetsvansfår. Det innebär att de ”lagrar” fett i en puckel längst bak på ryggen. Fettet hade tidigare en viktig betydelse i det kazakiska köket när befolkningen levde som nomader, men nomadlivet slogs i spillror då landet införlivades med Sovjetunionen och all mark blev tvångskollektiviserad.

De ändrade levnadsvillkoren har fört med sig att man önskat korsa in en ny fårras. Man ville få fram ett får som skulle kunna ge ett högre slaktutbyte och snabbare lammtillväxt och man önskade att tackorna skulle kunna producera mer än ett lamm/ år. Rasen måste även klara av det exceptionellt hårda klimatet med kalla vintrar och mycket varma somrar samt vara bra grovfoderomvandlare då marken överlag i södra Kazakstan är mycket näringsfattig. Valet föll på fårrasen dorper.

Här kom Ina Eriksson in. Hon och hennes canadensiska team inseminerade i oktober 2014 tvåhundra kazakiska tackor med dorper på en gård utanför Shymkent i sydöstra Kazakstan. Beställaren var en kazak som såg stora utvecklingsmöjligheter i rasen, både på den inhemska marknaden som för export. 
Ägaren ville även att gårdens djurskötare skulle få ta del av västvärldens sätt att hålla och sköta får. Det var ytterligare en utmaning som Ina tog sig an.

I slutet av mars 2015 föddes de första dorperkorsningarna och Ina var naturligtvis där. Jag fick chansen att vara med.
Kazakstanresan kommer att bli ett oförglömligt minne av möten med underbara människor, en annorlunda kultur och med både olika och lika sätt att hålla djur.